Att vara bra nog.


img_2103

Att vara bra nog- att vara lycklig-att vara fullständig-en bra vän-en bra familjemedlem-en bra människa.
Min resa började för ungefär två år sedan, nästan på dagen.
Jag var i ett förhållande jag inte längre var lycklig i, en vikt jag inte var lycklig i, jag levde ett liv som de flesta 30 + människor hade älskat men jag, jag var fruktansvärt olycklig. Jag fick lära mig att inget kommer serveras på ett silverfat, allt det jag vill uppnå, ja det måste jag helt enkelt ta tag i själv. Jag började med att ta tag i min vikt, den svåraste uppgiften just då, jag tänkte att börjar jag med det svåra kommer allting efter det vara en nedförsbacke. Att gå ner i vikt var lättare än jag trodde, ett kilo blev till 15 kg inom loppet av 3 månader och så fick det löpa på i några månader till och från. Men under dessa tre månader försvann inte bara vikten utan också mitt förhållande, vi valde att gå isär som vänner och än idag ser jag på det beslutet som det bästa jag någonsin gjort.
Jag var helt plötsligt fri, fri från min tunga kropp och fri i och med att jag var singel, att börja dejta var så spännande men jag träffade mest en massa idioter. Det där självförtroendet jag byggt upp under början på min resa rasade snabbt när killen jag dejtat i tio månader dejtade fyra tjejer till bakom ryggen på mig. Den där aprildagen när jag fick reda på allt så var jag fem kilo ifrån min målvikt, den målvikten som jag hade visualiserat i över ett års tid , men den dagen försvann den motivationen.
Jag orkade inte längre, min viktnedgång spelade ingen roll för den killen men för mig var det på liv och död, jag tänkte varenda dag ; ”bara jag går ner de sista kilona så duger jag för honom och då slipper han skämmas över mig”.
Det tog mig ett tag och några kilos uppgång innan jag insåg hur otroligt fel det var att jag i själva verket hade gått ner i vikt för hans skull och inte för min. Min resa hade helt plötsligt blivit ett hot för mig själv. Jag la viktnedgången på hyllan för ett tag.
Jag var så vilsen, visste inte vad jag ville längre…
Några månader gick och jag började arbeta på ett konferens och event koncept på strandvägen.
Med trevliga kollegor och utmanande uppgifter började jag hitta tillbaks till glöden igen och en liten låga tändes inom mig, jag suktade efter utbildning och mindes att en vän till mig berättat om en frisörskola som är komvux och CSN berättigad.
Jag satte mig ner samma dag och hittade denna skola, skickade in en beskrivning och en kursanmälan men hörde ingenting på flera veckor, men jag gav mig inte, jag ringde och ringde och skickade massa mail tills jag tillslut fick tag på de och jag fick komma på ett infomöte. En vecka senare när allt det administrativa var fixat skickade jag in den sista ansökan, glöden brann nu starkare än någonsin, men dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Det där startdatumet i november kom och gick, jag blev självklart besviken men tänkte att jag söker in igen. Samma dag damp det ner ett brev i brevlådan från STYLEEDUCATION. Jag skakade när jag öppnade det, där i stod det att jag var välkommen på upprop den 11:e januari.
Jag skrek, grät och skrattade av glädje. NU skulle äntligen mitt liv börja och det mina vänner, det gjorde det verkligen.
Vi spolar fram till nutid, drygt nio månader senare, med drygt fyra månader kvar i skolan.
Massa skratt, massa utbildning och nya vänner har förgyllt detta år.  Jag har blivit utmanad och några gånger känt för att ge upp, dörrar har stängts och dörrar har öppnats. Men jag har framförallt utmanat mig själv, jag har kastat mig in i situationer som är långt utanför min komfortzon, t.ex genomgick jag en operation i somras, en operation där jag fattade beslutet att jag kan inte fortsätta dölja detta utan måste ta tag i det vare sig andra tycker att det är helt sjukt eller inte. Men det var ingen som tyckte att det var sjukt, det var ingen som inte förstod, utan jag möttes bara av stöd och förstående och påmindes då av att dessa människor har jag valt bevara i mitt liv och det är just av den anledningen jag bara möttes av stöd och kärlek.
Jag har hittat min väg till lycka och det är att utmana mig själv, aldrig tro att jag inte duger pga några extrakilon på magen eller röven min och jag är så otroligt jäkla stolt över mig själv.
Min resa är jag ensam om, det är ingen som kommer kunna genomgå just min resa.
Jag känner äntligen idag att jag vet precis vem jag är, jag vet precis hur jag kommer hantera alla situationer på gott och ont. Jag älskar mig själv och tror på mig själv!

För tre år sen drömde jag om att duga och få någon slags bekräftelse på att jag såg bra ut, men nu för tiden räcker det med att jag själv tycker det.
I onsdags var jag på en casting för DAISY GRACE. Min kusin Jennifer såg att de sökte plusmodeller och refererade det till mig. Samma kväll knäppte jag några bilder och skickade in på mig själv. Det hade jag aldrig vågat utan min resa. För mig var det inte en tanke på om jag skulle göra det utan att jag skulle göra det, för jag tro ju på mig själv, jag duger som jag är.
Dagen efter mailade de mig och ville ha in mig för ett möte. Jag var så ärad att av alla tjejer som skickade in sina bilder var jag en utav de som fick komma dit på casting.
För tre år sen hade jag aldrig vågat gå men i onsdags gick jag dit,  jag var sjukt nervös och jag gjorde säkert bort mig men jag gick, jag utmanade mig själv och jag gick dit.

Jag kommer fortsätta utmana mig själv i hela mitt liv, jag kommer ta alla chanser jag får och jag kommer framförallt aldrig nöja mig med något som inte är det BÄSTA.

Puss Sara Sanneskär

Annonser

One thought on “Att vara bra nog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s